jope

Ibland känns allt väldigt tröstlöst, man ser så mycket dumt. Folk slåss och dödas på löpande band, på båda sidor om lagen dessutom. Det får mig att önska att jag slapp delta i den här galenskapen.
Små människor som inte ens har hånglat för första gången kan idag begå brott som en vuxen människa skulle få livstid för. De riktigt unga får naturligtvis inte fängelse, de får samhällstjänst eller ungdomsvård och förväntas vara vanliga människor om några år. De vuxna får fängelse och förväntas vara människor om MÅNGA år.

Därför mina tankar, inte bara idag utan väldigt ofta.

Vilka är dessa människor som ser sig som rättsmaskineriets orubbliga grundstenar? Hur kan man vara så korkad så man tror att att dessa små människor kommer att bli bättre av att vara inlåsta i ett par år med någon form av vård (psykologi kanske är en vetenskap, men jag anser att den är synnerligen suspekt)? Vilka har tagit på sitt ansvar att bedömma att ett människoliv är värt 10-30 (eller vad det normala nu är) år i fängelse?
Blir offrets anhöriga gladare av att en människa är borta länge? Är det vård som sker på andra sidan murarna? Eller är det ren förvaring? Är straffet till för att ge de anhöriga någon form av tillfredställelse, ett led i deras sorgearbete, hämnd?

Idag läste jag en artikel om en misshandel som hade skett för en tid sedan, en efterlyst man eftersöktes. Självklart leta reda på den där tjommen och hjälp honom att bli en vanlig människa. Det är precis det som kriminalvård borde betyda och vara.
Men nu hittade man inte denna yngling, 22år var han. Istället så knatar killen helt sonika in på polisstationen och anmäler sig självmant.
Det kan man ju anse att det på något vis borde premieras, killen vet att han har gjort något fel och vill stå för det. Belöningen han fick var att bli häktad.

Istället för att ta hans uppgifter och dokumentera hans sida av storyn och släppa honom i väntan på att rättsmaskineriet ska ha sin gång så häktas han. Ger det några andra signaler än att polisen har en övertro på sig själva om att lösa alla brott som finns? Den här snubben skulle kunnat hålla sig undan en bra stund, om han hade velat.

För att återknyta till det tidigare stycket om offrens hämndbegär som behöver stillas och får precis all den feedback rättssverige tillåter. Om någon anhörig till mig skulle bli utsatt för något hemskt, ett mord eller en misshandel eller vad som helst som ingen vill bli utsatt för. Då skulle jag banne mig hoppas och böna och be att det blir ordning på människan så att han inte kan göra det igen. Då kanske fängelse är ett mycket bra alternativ, men inte för att stilla mit hämndbegär.

Dessa tankar kom efter att jag hade läst en debatt i våran lokala webtidning härom kvällen. Folk känner en oerhörd ilska över att livstid inte är livstid,"brottslingen går ju för fan fri efter halva tiden eller åtminstone efter två tredjedelar, Gud förbjude!!
Försvaret man har som är ständigt återkommande. Jag är okej, Jag gör rätt, Jag är inte brottsling, Jag är inte arbetslös (för att återknyta till tidigare diskussioner om a-kasse nedskärningar). Alltid ser folk till sig själva de saknar både empati och sympati.
Det är klart att det känns hemskt och fruktansvärt när något händer ens anhöriga. Men är trösten verkligen att se brottslingen frihetsberövad?

Jag står inte på brottslingens sida det vill jag verkligen understryka, men vem är det egentligen som blir hjälpt av det systemet vi har?