Jag såg ett spöke
Jag har antagligen gjort det en gång tidigare, men det var inte så spännande, då var det en gammal dam som jag cyklade om flera gånger på en cykelväg.
Den här gången var det en sällskapsjukvarelse.
Vi satt och spelade kort, jag har lite svårt att bestämma vilka vi var, eller var vi var! Men kort vet jag att vi spelade. I en närliggande garderob, väldigt lik den som morsan och farsan har i sitt vardagsrum, där levde det om och lät med jämna mellanrum.
Först blev vi väldigt fundersamma, och lite smårädda, vad är det som låter, vad händer, det här är aningen skumt...osv.
Någon går ut och gör något, om det är hämta läsk, öl eller röka det vet jag inte. Under denne persons frånvaro lever det om så nästan hela huset skakar, det är allvar nu, "någon" kommer tillbaka och tar mod till sig, efter att ha sett oss, stela pinnar sitter rakryggade och likbleka. Han går fram till garderoben, öppnar den, står där en stund, och sen börjar han prata, eller mumla, han svara och frågar. Det visar sig att saken där inne ville bara uppmärksamma oss på att den ville vara med och spela, Varpå han/hon får till svar att ankor inte kan spela kort.
MM och av någon anledning så får jag för mig att jag ska kunna tygla den här varelsen och skicka hem den. Jag menar hur svårt kan det vara, jag har ju sett hemsökta hus och det okända. "VIK HÄDAN" "ÅK HEM DIT DU HÖR HEMMA".
Det där fungerar inte så bra. "ankan" har inte ankform när den svischar förbi, antagligen mest för att retas, en sån där dimmig gestalt åker förbi över mitt huvud.
Jag vet inte riktigt vad som händer efter det här, det är ju så att vissa upplevelser gör minnena diffusa och ganska svåra att plocka tillbaka.
Jag vet dock att jag pratar med polaren, han var kanske med och spelade kort, kanske inte. Jag berättar detta skumma för honom, varpå han meddelar mig att han vet exakt vad jag pratar om och att vi inte ska diskutera det, ankjäveln har honom i sitt våld, totalt. Han har inget annat val än att acceptera att hon är där, ibland i ankform i bland som en 9-årig flicka, och ibland helt osynlig, men med honom är hon!
Polaren berättar att de är som en liten familj, de bråkar om alldagliga saker som att hon ska, det är fastställt nu att det är en hon, gå och lägga sig, att inte sprida ut saker på golvet och bara stöka ner, hon brukar kontra med att försöka strypa honom och sen efter en stund så är de vänner igen, hon hjälper till och är som vem som helst fast ett spöke då.
Framför mina ögon, på golvet, så träder en plastanka fram, ur intet. Den sitter där på golvet och gör INGENTING. Sen blev det diffust igen bara lösryckta minnen.
Jag vet att det hände massor med saker, men nu har det ju gått ytterligare några minuter sen jag vaknade så det mesta har redan försvunnit.
Den här gången var det en sällskapsjukvarelse.
Vi satt och spelade kort, jag har lite svårt att bestämma vilka vi var, eller var vi var! Men kort vet jag att vi spelade. I en närliggande garderob, väldigt lik den som morsan och farsan har i sitt vardagsrum, där levde det om och lät med jämna mellanrum.
Först blev vi väldigt fundersamma, och lite smårädda, vad är det som låter, vad händer, det här är aningen skumt...osv.
Någon går ut och gör något, om det är hämta läsk, öl eller röka det vet jag inte. Under denne persons frånvaro lever det om så nästan hela huset skakar, det är allvar nu, "någon" kommer tillbaka och tar mod till sig, efter att ha sett oss, stela pinnar sitter rakryggade och likbleka. Han går fram till garderoben, öppnar den, står där en stund, och sen börjar han prata, eller mumla, han svara och frågar. Det visar sig att saken där inne ville bara uppmärksamma oss på att den ville vara med och spela, Varpå han/hon får till svar att ankor inte kan spela kort.
MM och av någon anledning så får jag för mig att jag ska kunna tygla den här varelsen och skicka hem den. Jag menar hur svårt kan det vara, jag har ju sett hemsökta hus och det okända. "VIK HÄDAN" "ÅK HEM DIT DU HÖR HEMMA".
Det där fungerar inte så bra. "ankan" har inte ankform när den svischar förbi, antagligen mest för att retas, en sån där dimmig gestalt åker förbi över mitt huvud.
Jag vet inte riktigt vad som händer efter det här, det är ju så att vissa upplevelser gör minnena diffusa och ganska svåra att plocka tillbaka.
Jag vet dock att jag pratar med polaren, han var kanske med och spelade kort, kanske inte. Jag berättar detta skumma för honom, varpå han meddelar mig att han vet exakt vad jag pratar om och att vi inte ska diskutera det, ankjäveln har honom i sitt våld, totalt. Han har inget annat val än att acceptera att hon är där, ibland i ankform i bland som en 9-årig flicka, och ibland helt osynlig, men med honom är hon!
Polaren berättar att de är som en liten familj, de bråkar om alldagliga saker som att hon ska, det är fastställt nu att det är en hon, gå och lägga sig, att inte sprida ut saker på golvet och bara stöka ner, hon brukar kontra med att försöka strypa honom och sen efter en stund så är de vänner igen, hon hjälper till och är som vem som helst fast ett spöke då.
Framför mina ögon, på golvet, så träder en plastanka fram, ur intet. Den sitter där på golvet och gör INGENTING. Sen blev det diffust igen bara lösryckta minnen.
Jag vet att det hände massor med saker, men nu har det ju gått ytterligare några minuter sen jag vaknade så det mesta har redan försvunnit.
Kommentarer
Trackback
